Vi gör samma försök som ovan, men sätter en tyngd på kistan. Med samma konstanta hastighet blir både F och F_μ större än första gången. Som du förstår är även normalkraften F_N på kistan från underlaget större, eftersom den är lika stor som tyngden av både kistan och vikten. Mätningar visar att förhållandet mellan friktionskraften F_μ och normalkraften F_N är ungefär konstant när ett föremål glider på ett underlag. Detta förhållande kallar vi friktionstalet μ,

#\mu = \frac{{{F_\mu }}}{{{F_{\text{N}}}}}#

Friktionstalet är ett rent talvärde; det saknar enhet. Friktionskraften kan vi nu skriva som

F_μ = μF_N

Detta betyder att friktionskraften är proportionell mot normalkraften.

Det här är inte en lag utan en regel som gäller i väldigt många praktiska situationer.

#5.20# Fysikbok på lutande plan.

Låt oss nu gå lite djupare och se vad som verkligen händer. Gör gärna försöket själv med några olika föremål mot olika underlag. Du kan till exempel prova med ett suddgummi som får glida på en linjal. Du kommer nog att lägga märke till flera saker. Dels att när suddgummit väl kommer på glid så ökar farten. Det accelererar. Dels att det är nästan omöjligt att få det att glida med konstant fart vid samma lutning. Det kommer att glida ryckvis.

Friktionstalet är visst inte helt konstant och F_μ = μF_N är tydligen inte en helt vattentät regel. Orsaken kan vara att materialet är olika hårt på olika ställen. Det finns säkert smuts, oxider eller andra främmande ämnen som bestämmer hur friktionen är på ett visst ställe. Vid mikroskopi i biologin har du säkert någon gång "limmat" fast ett täckglas med hjälp av en vattendroppe eller en droppe blod. Sedan kan du hålla objektglaset upp och ned utan att täckglaset faller av. Vad kan man då säga om friktionstalet mellan täckglas och objektglas?

#5.21#